Min förra text handlade om marshmallowexperimentet. Jag vet att det alltid kommer en andra marshmallow, men att den sällan är så god som den första. Är det därför jag numera jagar kortvariga belöningar som applåder och likes?

Som en konsekvens av min oförmåga att förstå detta läser jag boken ”Ta rätt beslut!”. Författaren skriver att två delar av hjärnan styr belöningssystemet; opioider, kroppens eget morfin, och dopamin. 

Medan dopamin styr vår jakt på belöning, till exempel genom att påverka vår motivation och vår inlärning, styr opioiderna sedan upplevelsen av belöningen, till exempel glädje och njutning. Personer med ett drogberoende kan sluta uppleva att drogen i sig ger någon belöning, men de kan inte motstå jakten efter drogen. Dopaminet finns där, men opioiderna lyser med sin frånvaro.

Jag fortsätter jag att välja skrivbordstangenter i stället för pianotangenter, fastän jag inte längre uppskattar likes. Att lära sig spela Opus 36 på piano ger inga applåder eller likes. Det är ju en begravningslåt.