På påskmiddagen kommer Tant Grön in med en plastpåse, innehållande något som ser ut som lådvin.

Tant Brun avslöjar för slakten, att jag har övergett mitt vegetariska liv, för leverpastejen. Slakten har ingen kunskap om att jag inte har ätit djur de senaste fem åren.

Tant Gräddelin säger till mig, att bilden av mig som liten, håller på att ramla i golvet. Knuten på mitt huvud sitter så högt upp att den nuddar ramen på tavlan. Kanske kan vi ligga till bords. Det gjorde ju Jesus och hans lärljungar vid Den sista måltiden.

Jag har ingen kunskap om de ämnen som diskuteras vid middagen; hur man kan riva en dörrpost om det visar sig vara en bärande vägg, och om huruvida den allmänna värnplikten borde införas igen. Det råder delade meningar om det sistnämnda, men alla är överens om att den allmänna bildningen borde vara en plikt. Jag har ingen allmänbildning och erkänner det gärna.

Jag skäms inte för att jag inte vet vem som korsfäste Jesus, men jag skäms för att jag inte kan de kulturella referenserna. Och jag skäms för att det är de kulturella referenserna jag skäms för att jag inte kan, och inte historiska händelser, årtal eller platser.

När jag inte kan en enda låt på Fotografiskas kulturquiz tar jag upp Sound-hound-appen. Och det skäms jag inte för.

Morgonen efter kulturquizet läser jag DN. Börjar med kultursidorna eftersom ingen i slakten ser på. När jag väl kommer till Lördags-bilagans baksida, läser jag Hanna Hellqvists krönika om att göra en klassresa. Att det är de som har gjort en klassresa, som ger sig fan på att vinna på Vem vet mest. Själv sitter jag apatisk framför programmet, och undrar varför vi aldrig fått några påskägg, men historiska årtal, händelser och geografiska platser i överflöd.

Det måste handla om vilken klass man är van att åka i. Hanna Hellqvist vill vinna på Vem vet mest. Jag vill vinna på Fotografiskas kulturquiz. Och att det ska vara ett lådvin i påsen som Tant Grön tar fram. Med det är bekämpningsmedel. Mot Freudlysta blommor.