Som kompensation för en utebliven vistelse på bokmässan i höstas, skulle mina vänner komma på besök under litt-fest i Umeå. Jag hade varnat dem för att det, trots Kultur-huvudstads-år, inte skulle bli en fest i nivå med deras Bokmässan i Göteborg. Men det innebar väl också att vi skulle slippa trängas?

På lördagen begav vi oss i samlad tropp för att köpa biljetter. Vi hann inte innanför de svängande glasdörrarna innan vi möttes av beskedet att biljetterna var slut. För en sekund övervägde vi att gå på glassfestival i stället. Men kombinationen av rigiditet, tvångsproblematik och mani, resulterade i stället i att jag stoppade samtliga ut från festen kommande besökare, för att höra om de möjligen var klara för dagen och kunde tänkas sälja sina biljetter.

Den av mina vänner mer socialt anpassade personen började skämmas. För att öka sannolikheten att inom en rimligt tidsgräns hitta biljetter, ändrade jag därför min strategi. Jag började undersöka när de ut från festen kommande besökarna kunde tänkas återvända. Om tidsspannet passade förklarade jag sedan, att jag och mina långt ifrån hitflugna vänner, bara ämnade besöka festen mellan 13 och 15, och därför gärna tillfälligt köpte biljetterna. Till slut gav ett gammalt par med sig, med villkoret att jag lämnade ifrån mig mitt körkort.

Som ett resultat av den pedagogiska skyltningen till salen, kom vi fram fem minuter innan nästa författarsamtal, vilket inte räckte för att få en plats i salen. Vi hamnade således utanför själva packade-sillar-salen. När någon där inne inte längre stod ut med packade-sillar-konceptet, trängde jag mig in med mina vapendragare. Jag varken såg eller hörde särskilt mycket, men tillräckligt för att konstatera att marknadsföringen av samtalet inte stämde överens med innehållet. Min ena vän, arkitekten, fann ventilationssystemet intressantare än samtalet och lämnade salen. Jag och min andra vän, sköterskan, som vet hur man förhindrar svimning, stannade kvar.

Vid samtalets slut norpade sköterskan en gratis bläckpenna. Jag ångrar att jag inte sa åt henne att ta hela burken. Bläcket i den enda pennan vi tog hann ta slut innan jag ens påbörjade titeln på den här texten. Att kalla ett bläcksträck för bläckpenna är kanske att ta sig bläck över huvudet. Eller förlåt. Det var Bläckklumpigt.