håkanSå har Håkan Hellströms senaste skiva landat på skivbutikernas hyllor (som om det fanns skivbutiker år 2013) och jag ÄLSKAR verkligen Håkan Hellström, han är min bästa Håkan, ändå känner jag, efter att ha lyssnat igenom skivan en gång, verkligen INGENTING för det jag har hört. Detta ska dock inte uppfattas som en recension eller över huvud taget tas på särskilt stort allvar, för av någon anledning är det alltid sådär med mig och musik, jag kan inte ta den till mig när jag hör den första gången, det är omöjligt, musiken måste så att säga LÄRAS IN.

Och detta är ju knappast någonting unikt – även salig Nietzsche har skrivit att det krävs stora mått god vilja, tålamod och överseende för att ta till sig ett musikstycke, för att urskilja och uppskatta det som är speciellt med det, ja att UTHÄRDA det tills man blir en hänförd älskare som inte kan tänka sig något bättre i världen än det och bara det. Samtidigt finns det ju något platt över allt det där, något infantilt, som om musik bara handlade om igenkänning, precis som små barn älskar att få höra samma saga om och om igen.

Det är svårare att tänka sig att man var tvungen att titta på en film 7-8 gånger innan man började uppskatta grejen med den, eller att man vid tionde genomläsningen av en roman plötsligt börjar älska det man förhållit sig likgiltig inför de föregående nio. Är det mig det är fel på? Eller är musiklyssnande en juvenil sysselsättning i jämförelse med att kolla på film eller läsa böcker? Är musiklyssnaren ett spädbarn som fnittrar lika förtjust varenda gång morfar blottar ansiktet bakom sina gammelmanshänder och säger ”TITTUT”?

Den framförda kritiken skulle VISSERLIGEN lika gärna kunna användas till musikens försvar, för det finns onekligen något magiskt över en saga som alltid är lika spännande för åhöraren, oavsett om hen kan slutet utantill. Dessutom har musiken förmågan att FÖRTÄTA ett känslorus på ett annat sätt än filmen och romanen. Det som får en att verkligen falla för en film, det är ju i regel enskilda partier som slår an någon sträng i den som tittar på den. Colin Firths ”I HAVE A VOICE!” i The King’s Speech exempelvis, den repliken, det är ju den som GÖR filmen.

Men den repliken är typ 0,4 sekunder av två timmar. Det bl.a. Malena hävdar, det är att riktigt bra musik har förmågan att ta fasta på det där som gör ”I HAVE A VOICE”-repliken briljant, att urskilja det och isolera det som ett levande väsen för sig, och därefter koncentrera den sinnesrörelsen under tre och en halv minut. IHAVEAVOICEIHAVEAVOICE, osv. Och detta är väl musikens USP – att på ett fåtal minuter hitta en genväg till hjärtat, som det tar filmen två timmar och romanen fyrahundra sidor att nå.