Jag brukar driva med alla hipsters som inte vill erkänna att de är det. Själva definitionen av en hipster är ju att en hipster, med sitt surdegsbröd och skägg, sin eko-odling och sina glasögon, är övertygad om att hen är unik. I själva verket är hen bara en hipster bland alla andra hipsters. Men så slog det mig häromdagen, att jag själv är en av dem. Enda skillnaden mellan Stockholm och Umeå är att det ska stå ”Nydalahöjd” på tygpåsen i stället för Kniv-Söder, om man vill vara hipstrigt hipp. För vi har alla, småstad eller ej, ett behov av att känna oss unika, samtidigt som behovet av att tillhöra en gemenskap, verkar vara lika stort. För att citera något så ovanligt som ett bibelcitat: ”Så är vi, fastän många, en och samma kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd”.  Vi har alla fjällrävenryggsäckar, fastän i olika färger. Vi har alla tygpåsar, fast med olika budskap. Vi har alla skalmans-glasögon, fast i lite varierande form (fast nu verkar de som att de cirkelformade bågarna är på intåg). Vi har alla Mac-datorer, fast olika modeller, vi går alla till Scharinska, fastän på lite olika dagar (någon dag måste man ju vandra också). Så är vi, fastän många, en enda hipster, för alla får vi del av ett och samma surdegsbröd. Vi är så där omedvetet medvetna. Ekologiska, rättvisemärkta, retro(-aktiva) och begagnade. Politisk korrekta, vegetarianska och miljövänliga. Och brödet vi äter är likadant. Hipsters är vi allihopa. Jag erkänner det bara inte. Förrän nu.