Du är 18 och befriad från bördan att ha åsikter. Grattis! Du är 18 och du och dina kompisar är nittitalsironiker som tävlar om vem som kan rycka på axlarna högst. Du är 18 och du pratar en del men du vet sällan vad du pratar om, ingenting är förankrat i dig, du saknar moral, men inte på något snitsigt nietzsche-vis. Du är 18 och du bor i Norrland, alla dina vänner är män och Björknäsgymnasiet har nyss fått sin första bög (och när stans första rulltrappa kommer till Åhléns blir det mittuppslag i tidningen).

Du är 18 och du och dina kompisar sladdar runt i nåns bil och på helgerna dricker ni 10 Sofiero per skalle och ragglar ut på Gågatan. Du är 18 och det är coolt att slåss och sova i fyllecell. Du är 18 och du är 19 och du tar studenten men är för blaserad för att le på fotografierna, för cool för att sjunga med i sången. Du är 19 och du gör lumpen och du fnissar när löjtnanten kallar kvinnor för luder, du auktionerar ut din första röst till en kompis, för femti spänn lägger du den på Folkpartiet!

Du är 19 och 20 och du tycker att likgiltigheten gör dig moraliskt oantastlig, du är 19 och 20 och ingenting kan röra dig för du brinner inte för något, du tycker ingenting. Du är 20 och du är uppvuxen med tre bröder, du är 20 och du är uppfostrad av He-Man, Schwarzenegger och James Bond, du är 20 och du har aldrig sett din pappa i ögonen. Det är då han säger det, ni står på parkeringen i Sunderbyn. ”Tål du att höra en dålig nyhet?” (och än i dag undrar du om det var möjligt att svara nej).

Dålig nyhet: Pappa har gått runt med värkande underliv i ett halvår och tigit som en västernhjälte, för han är Mannen Utan Namn, han är Clintan med cigg i mungipan och tumör i kuken. Nu är det bara en månad kvar tills han dör SKYNDA SKYNDA. Det är nu ni borde prata, det är nu ni borde titta på varann, men du pratar mest med mamma, för det är mamma som lyssnar, som tröstar, som tar om hand. Aj fan där dog pappa! Sorry, du missade honom precis, han bärs ut på bår nu och han har stort skägg som Hemingway (och eftersom du är nittitalsironiker börjar du genast skämta om det, alla sitcomskrattar).

Nu är du 21 och 22 och du jobbar på posten och du letar efter män att se upp till. Mamma är ju snäll och så, men hon är inte He-Man. Dina storebröder blir He-Man. Långsamt förvandlas dom till actionfigurer, Stallone och Van Damme, The Italian Stallion & the Muscles from Brussels! Du dras alldeles för mycket till det destruktiva för att genomgå en sådan muskelmetamorfos så du väljer den andra manligheten, den lite oborstat intellektuella, den där postisjobbet till och med är en sorts valuta (när man springer upp och ner i trapphusen kan man leka att man är Bukowski!). Du är 21 och 22 och du vill bort från Norrland för att skriva om det-här-med-livet. Du är 21 och 22 och du flyttar till Barcelona för att svindla folk över telefon. Du är 21 och 22 och du tycker att Ulf Lundell är det bästa som finns, du ger Jack till en tjej i julklapp och på försättsbladet skriver du

FÖR EN BÄTTRE FÖRSTÅELSE AV MÄN I ALLMÄNHET

OCH MIG I SYNNERHET 

men du glömde nog fråga henne om hur hon ser på världen. Ofta glömmer du det: Gudfader Lundell påminner sällan om det, inte heller Kerouac och Camus. Du är 23 och du börjar läsa på universitetet, du är 23 och du är en blek medelklassgosse med basker på läshuvudet, du är 23 och nu säger dom på universitetet att GUD ÄR DÖD, KVINNOR ÄR OCKSÅ MÄNNISKOR OCH DET HETER FAKTISKT CHOKLADBOLLAR. Se på fan, du är 23 och du har fattat allt! Nu kan du börja skriva på riktigt, men vad ska du skriva, ja, det får väl bli en generationsroman på beatprosa om att det är jobbigt att vara man (och har du, handen på hjärtat, någonsin skrivit något annat?).

Du är 24 och 25 när du plötsligt inser att andra människor har ett själsliv. Å fan! Du skickar ett ursäktande massmejl till en rad kvinnor som du har betett dig illa mot genom åren, några av dom svarar. Du är 25 och 26 och du pausar universitetsstudierna för att flytta till Turkiet och odla skägg. Du är 26 och du sitter i en dragig lägenhet i Istanbul och skriver en obegriplig metaroman om två bröder i ett bisarrt dostojevskijstockholm (och du och kanske tre till orkar läsa den). Du är 26 och du känner dig för första gången som en ganska reko kille. Du är 26 och 27 och du är tillbaka vid universitetet, du är 26 och 27 och du har typ sjutton tusen högskolepoäng. Du är 26 och 27 och du skriver en ganska duktig roman i vilken du tömmer din dittills ackumulerade kunskap om intersektionalitet.

Du är 27, 28 och 29 och du tror att du har en moral nu, du tror att saker och ting har förankrats i dig, men det stämmer inte riktigt, inte när du verkligen sätts på prov, för det är i dom stunderna du inser att moral påminns du bara om genom andras blickar, moralen finns inte i dig, det enda som finns i dig är det du kallar ”Avgrunden” där du sparar allt som inte riktigt limmar med din självbild (och det är i den unkna grytan du sänker soppsleven när du skriver). Du är 29 och om du har någon moralisk övertygelse så är det den att varje människa som inte är rädd för sig själv, som inte skräms av det han eller hon i en särskild situation skulle vara benägen att göra, är omoralisk. Du är 29 och du vet att till intet förpliktigande uppriktighet som den här är en patriarkal strategi. Du är 29 och du skriver inte för att förändra världen, du skriver för att skänka tröst åt människor som är precis lika usla som du. Du är 29 och du läser fortfarande Lundell när han släpper nytt.