När Malena lämnade hemmet för att gå till universitetet i morse tog hon farväl genom att ge mig en high-five. Det gav ett underligt intryck: high-fiven är ju en manöver som moderna och medvetna människor ytterst sällan nyttjar, i synnerhet inte med sina sambor (sambos? sambon?). Om den sker så sker den ironiskt, men det här var vid en tidpunkt på morgonen då man är mosig och sårbar, oförberedd på eller kanske ovillig att TA IN ironi, varför jag mycket förvirrat deltog i hälsningen utan att Malena för en sekund röjde att gesten var ironiskt menad. Kvar låg jag i sängen, perplex, med en brännande handflata. 

Den egendomliga saluten skakade liv i minnet av min far, denne skuggestalt som jag aldrig lärde mig att se i ögonen, som försvann från mitt liv i alltför tidig ålder och därmed aldrig kommer att lämna det, som för alltid kommer att patrullera jämte mig, som ett spöke, likt Hamlets far under återstoden av sin sons levnad. Jajaja – det finns inte mycket som är KLYSCHIGARE än män på jakt efter en undanglidande fadersgestalt, men vad fan ska jag göra, det har ju blivit mitt liv, det är så det är, jag kommer inte ifrån det.

Varför blev då high-fiven en madeleinekaka för minnet? För att den påminde mig om en annan underlig avskedshälsning, nämligen när jag som trettonåring lämnade min fars lägenhet på Kaptensgatan i Boden. Vi står i dörren och stämningen är lite tafatt, lite pinsam, som om vi inte riktigt var på det klara med hur vi borde säga hejdå. Resultatet blir en märklig kompromiss: vi förenas i en förvirrad kram, som på något sätt inte upplevs som genuin, som lämnar allting halvfärdigt, vilket leder till att kramen sömlöst övergår till att vi skakar hand med varandra. Våra händer rörs affärsmässigt snabbt, som i förvåning. Sedan inser vi det löjliga i scenen, vilket gör att vi båda utstöter ett förläget skratt, något som man kan föreställa sig skulle föra oss tillbaka till varandra efter den upprättade distansen, men som snarare tjänar syftet att uppenbara den. Jag är sorgsen när jag går därifrån.

Några år senare är jag arton, jag har fest i min mammas villa, jag och några kamrater dricker öl och spelar musik på stereon, bastun är i gång. Jag har nyligen färgat håret. Någon ringer på dörrklockan, en polare till mig öppnar, det är min far som står i dörren, jag vet inte hans ärende men jag anar att han är obekväm i situationen, oförberedd på att kliva in i en ungdomsfest, att han förmodligen ångrar att han tittade förbi. Han drack inte själv under slutfasen av sitt liv och hur kul är det då egentligen att befinna sig bland fulla människor, i synnerhet om den fulle är ens egen son och hans osnutna kamrater. 

Pappa säger ”hej”. Jag tänker att han står i dörren med händerna längs sidorna och inte riktigt vet vad han ska göra, sedan återfår han fattningen och sträcker fram näven till min polare, Klas. Pappa och Klas skakar hand och presenterar sig för varandra. I samma stund kommer jag upp i hallen från trappan till undervåningen, jag har en öl i ena handen och den andra i handduken runt midjan när jag ser att pappa och Klas skakar hand. Jag säger själv ”hej” och pappa vänder sig mot mig, ser rakt in i mitt ansikte och sträcker sedan fram handen för att hälsa. ”Jan”, säger han. Han känner inte igen mig.