Jag väntar på att tandvärken ska gå över. Under tiden läser jag listan över anledningar att inte höra av sig till tandläkaren. Dom säger att man ska göra så. Annars är det lätt att man hör av sig när det gör ont. Jag kan min lista bättre än min första redovisning i årskurs ett, om Ibrahim Kurti som hungerstrejkade med ett ben och en arm.

Jag byter strategi och tänker på alla saker jag har att vara tacksam för. Minns inte om det är Mia Törnblom eller Russ Harris som sagt att man ska göra så. Skiter i vilket. När jag har läst igenom tacksamhetslistan tillräcklig många gånger gör jag det ändå.

Alla säger att det försenar läkningsprocessen. Men jag sonderar. Kollar in alla bilder, zoomar, går in på respektive tandläkarpatients sida. Har hon ändå inte lite ojämna tänder? Och den där gluggen! Tur att jag täppte till min. Överväger att skicka en vänförfrågan, så att jag får tillgång till all info om tandläkarens utförande. Man kanske kan skriva att man har ett ärende i termer av gluggtittande?

Det behövs inte. För tandläkaren har själv lagt ut en bild. Det funkar. Jag får mer ont. Trots. Att jag har blivit av med visheten och bett han dra åt Sherwoodskogen. Men nu sitter jag alltså här med ett gigantiskt gap. Och tittar på när han leker tandläkare med någon annan patient. Som absolut inte verkar ha tandläkarskräck. Och önskar. Att jag inte skulle vilja be tandläkaren titta in i det stora hålet igen. Utan att han ska hitta dit själv.

Så Mark Zuckerberg. Kan du spärra mig från fler vistelser på oönskad mark. Och kan du ändra mina favoriter i den högra marginalen? För det är ingen marginal. Det är min jävla huvudcentral. Som aldrig stängs av.