Jag kan inte laga mat. Men i ett försök att få folk att tro det, brukar jag emellanåt ta med mig pajer till skolan och annan sofistikerad mat. Oftast blir det dock bara pasta med någon sås. Eller ris. Det är ganska sällan jag lyckas koka ris utan att det bränner fast, och tänk så mycket ris som går förlorat då. Jag försöker därför att hålla mig till pastan.

Häromdagen rådde brist på fantasi och det som fanns i skafferiet var en pulverförpackning med sparrissoppa. Pastan var slut, men det fanns lite ris kvar. Jag bestämde mig därför för att ge riskokandet en chans och blanda till sparrissoppan. Det är väl egentligen ingen skillnad mellan pastasås och soppa? Imponerad över min uppfinningsrikedom hällde jag ner soppan och riset i en matlåda och gav mig iväg till skolan.

När jag kom in i microrummet stod gourmet-gänget och jämförde sina matlådor. Oxfilé i vitvinssås eller plommonspäckad fläskkarré? Vad jag hade? ”Ris med sparrissås”, hörde jag mig själv säga. ”Men det där ser ju ut som Felix färdiga sparrissoppa!” utbrast Gourmet-Greger som dagen till ära hade med sig kött från en älg som han skjutit själv. Han frågade om han fick smaka på min sparrissås. Jag var precis på väg att börja mitt försvarstal om att jag faktiskt gjort SÅSEN själv, och att det minsann inte var någon soppa, när jag insåg att det var lönlöst. Varför låtsas som att jag kan laga mat när jag inte kan det? Gourmet-gänget kommer alltid att vinna i alla fall. I stället hörde jag mig själv säga: ”Ge fan i min risiga matlåda!” och gick därifrån utan att inse att jag faktiskt fått till det den här gången. Och därmed satt min sista potät i gourmet-gänget.