Lägertider. Utanför mitt fönster på gatan stannar en busslast med ungdomar. De har varit på skidläger. Jag brukade också åka på skidläger, med kyrkan. Jag trivdes med alla backar och dalar, mindre med hur alla läger brukade avslutas. Efter hemkomsten med bussen, på vilken vi skrev fina ord till varandra på tallrikar, ställde vi oss i en ring. Alla skulle krama alla. Så började den långa vandringen från Fina Ina, via nyfrälsta Död-grävar-David, till Pastor Björn.

Föräldrarna stod tålmodigt och väntade, trots att söndagsmiddagen kallnade. Ty det var viktigare att hålla koll så att inte något brändes vid. Väl inne i bilen påmindes man om bältet. Det man drar hårt i. Så hårt att när det inte längre finns ett bälte i bilen sätter man inte på sig det.

Har man växt upp i ett bibelbälte har man haft bibeln som receptbok så länge att man blir förvånad när saker inte blir som i Höga Visan utan snarare lika obekvämt som i kramringen efter skidlägret. Jag har en så tydlig bild framför mig, tänker att just det där receptet kommer att ta mina smaklökar till höjder jag inte visste fanns. Jag följer receptet ner till minsta pepparkorn. Och ändå. Ändå blir det aldrig så bra som på bilden. Jag antar att jag alltid missar den där förklarande texten. ”Bilden föreställer ett serveringsförslag.”