Häromdagen blev jag erbjuden ett rum i ett kollektiv tillhörande en kyrka i stan. Jag hade stått i kön så länge att jag hade glömt bort det. Bestämde mig för att kolla på rummet, men kom på att jag glömt bort hur man beter sig innanför kyrkans väggar. Döm om min förvåning när jag hittade det perfekta manuset på några gamla mattallrikar.

Efter varje sommarläger med kyrkan fick vi på bussen hem i uppgift att skriva fina egenskaper om varje deltagare, på tallrikar. På mina tallrikar står ord som man skulle kunna tro är en enda lång synonymlista för ordet söt. ”Söt”, ”liknar sin syster upp i dagen”, ”gullig”, ”fina ögon”, ”fin näsa”, ”fina tänder”, ”fint hår”, ”fin frisyr”. Mina fladdrande näsborrar lyser dock med sin frånvaro. Om det inte vore för att mitt namn stod på tallriken skulle jag tro att jag snott tallrikarna från Fina Ina. Hon var alltid med på kyrkans sommarläger, och jag önskade att jag var som hon.

Det stod till och med att jag var fin i lugg. Jag klandrar inte folk för vad de skrev –det blir ganska naturligt att man hittar på något om man bara skymtat personen i nattvardskön, alternativt matkön.

Det år som någon hade skrivit att jag hade fin lugg måste det ha varit extra många deltagare att hålla reda på. Minns fortfarande hur jag gick till lägrets egna frisör och bad om att få luggen klippt ”över ögonbrynen”. Jag menade självklart att den skulle vara längre än ögonbrynen, inte kortare. Men av någon anledning tolkade inte frisören det så, vilket resulterade i det som kom att kallas lebb-luggen.

Det enda jag ville var att tillhöra Fina-Ina-ligan. Men jag gick inte på musikskolan KarlJohan och var inte med i lovsångs-teamet. Och min karriär i kyrkans dansgrupp tog slut när jag glömde guldvästen hemma, som vi själva skulle ha sytt (dansläraren:”det är jätteenkelt!”). Jag blev utan guldväst och hamnade långt utanför alla andra i formationen under det svarta täcket, som inledde uppvisningen och var tänkt att ge ett enhetligt intryck.

Efter den misslyckade danskarriären började jag springa i stället. Inbillade mig att ord som innehöll fri var befriande. Men friidrotten fungerade precis som frikyrkan. Enda skillnaden var att man i frikyrkan menade att det redan fanns en perfekt kropp (,som jag tror kallades gemenskap), medan jag på friidrotten försökte skapa en.

När jag nu väl träffar någon som har en verbal talang större än ”tur att du inte blir gravid, näsan på vårt barn skulle bli så lång ju”, kan jag inte för mitt (moder)liv uppskatta kommentarer om min kropp, trots att jag vet att någon bara vill väl. För jag vet ju också. Att den där kroppen inte finns där naturligt. Jag vill få beröm för något som alltid kommer att vara jag. Oavsett hur frisören har klippt min lugg och hur längesedan det var jag tränade. Som en fladdrande näsborre till exempel. Det ger mig vingar.