Såg P.O. Enquist i ett litteratursamtal som ägde rum i Aula Nordica härom dagen. Det är något med såna där fyrtiominuterssamtal framför publik som inte riktigt lirar – ofta går de ut på att moderatorn ställer en femminutersfråga (som i själva verket är en egen och möjligtvis snillrik tolkning av författarens senaste bok, MASKERAD som en fråga) som författaren sedan kan svara ”njaäe” på. Men P.O. Enquist är ju trivsam att titta på, sympatisk och spirituell, ja he puts on a show helt enkelt.

Fast å andra sidan finns det väl få folkhoper som är lika lättflirtade som åhörarskaran till ett litteratursamtal. Det ska möjligtvis vara en teaterpublik: oavsett hur självmedvetna skådespelarna är, oavsett hur mycket de lismar för publiken, oavsett hur egendomliga konstpauser de lämnar för åhörarnas skratt – teaterpubliken måste vara den mest skrattvilliga samling människor som finns. Kulturmänniskor, ni har väl hört hur de sitter och småskrockar förnöjt vid varenda banalitet som uttalas i Babelstudion.

Det är som om folk gick på teatern med förförståelsen att teater nödvändigtvis är en mycket allvarlig och högtravande affär (vilket väl heller inte är helt osant). Så fort det lämnas ett enda litet tillfälle att få skratta – hur banalt och buskisartat skämtet än vara månde – blir publiken oändligt lättade, lyckliga över att ha förstått det roliga, över att ha förstått någonting alls, så man tar tillfället i akt och skriker ut sitt: HAHAHA! DET VAR ROLIGT! JAG FATTADE! SE, JAG UPPSKATTAR KULTUR! HA HA HA

Detta kan ju också sägas vara kulturens fel, som erbjuder alldeles för tråkiga skämt, vilket leder till att publiken TVUNGET måste greppa efter humorns halmstrån för att inte gå under. Så kanske ska man inte skylla allt på den välmenande publiken, utan snarare på den stela och tråkiga konsten, kvävd och hämmad av de konventioner den tror sig måsta leva upp till. Ett större mått av FRIHET gentemot dessa konventioner hade möjligtvis gjort teatern mer lattjo – men hur tusan åstadkommer man frihet, då?

Liknande frågor – flykten från konstens konventioner, strävan efter något slags frihet – är sådant som ofta sysselsatt litteraturvetaren Anders Johansson, stundom stationerad vid Umeå universitet. Med lärofadern Gilles Deleuze (en tämligen obegriplig fransk filosof) vid sin sida har Anders Johansson skrivit väldigt spännande böcker i ämnet såsom Nonfiction, Göra ont: Litterär metafysik och en avhandling i litteraturvetenskap som bär den LYSANDE titeln Avhandling i litteraturvetenskap.

Hoten som Anders Johansson försöker utmanövrera är just konstnärlig och akademisk förstelning, men också den reaktiva friheten, det vill säga den frihet som enbart kan konstituera sig själv genom att göra uppror mot det rådande. På så vis blir den reaktiva friheten i ordets rätta bemärkelse inte särskilt fri: att Pippi Långstrump går baklänges och sover med fötterna på huvudkudden är ingen verklig frihetshandling, detta eftersom handlingen är beroende av konventionen, beroende av det den gör uppror mot.

Det småtråkiga med såväl Anders Johansson som Gilles Deleuze är att de är duktiga på att kritisera, men något svävande när det kommer till att själva erbjuda alternativ. Ofta tycks det mynna ut i grumliga uppmaningar om att ”tänka fritt”, och kanske är jag för dum för att skönja genialiteten i denna typ av free your mind-floskler, men i slutändan handlar ju även detta om en reaktiv frihet, om att – för sin argumentations skull – göra sig beroende av det man vill upphäva. Detta vet med all säkerhet såväl Johansson som Deleuze om, och kanske är det en sorts livssorg.

Frågan är om vi ens är förmögna att känna igen den frihet som inte är reaktiv. För hur skulle den i så fall se ut? Det dialektik som fullkomligt GENOMSYRAR tänkandet i vår del av världen kanske har gjort att vi är blinda inför den frihet som inte kan ställas mot sin motsats. Frihet blir s.a.s. alltid frihet från något. Men måste det vara så? Kanske finns det icke-reaktiv frihet överallt omkring oss? Kanske har vi redan hittat den – vi är bara för inpyrda av dialektiskt tänkande för att kunna se den.