I dag tänker jag på den tiden då jag var telefonförsäljare, då det ibland kunde hända att man ringde något stackars hushåll i låt säga Gnarp och efterfrågade en särskild person, låt oss kalla henom för Fred, varpå människan i luren – som alltså INTE var Fred – tystnade en stund för att sedan svara ”Fred finns inte längre” med en mycket sorgsen underton. Just detta var ofta valet av formulering: inte det explicita ”Fred är död” eller eufemismen ”Fred har gått bort” utan det ovedersägliga ”Fred finns inte längre”.

Det där var alltid en omtumlande händelse, vill jag minnas; man blev bragd ur fattningen där man satt vid sitt skrivbord, alldeles som om en stor griparm från ovan sugit upp en från kontorsstolen och man plötsligt insåg att världen var någonting större än det rum där man för tillfället befann sig. Från ett ögonblick till ett annat så MINDES man att världen var en plats full av människor som ska dö och att man var en av dem. På så vis kan man hävda att den typen av telefonsamtal gjorde att man medvetandegjorde sitt eget varande för sig själv, eller vad man nu ska kalla det.

Som barn minns jag att jag kunde åstadkomma samma känsla genom att stanna upp i vardagens göromål och verkligen fokusera mina tankar kring vad fan det var jag var med om, egentligen. Vad var detta som jag upplevde? Vilka var alla dessa människor omkring mig? Och vem var den som upplevde det? Det fanns både något kittlande och väldigt otäckt i den distanseringen, för känslan den ingav var både svindlande och hopplös. Även detta var ett sätt att medvetandegöra sitt eget varande för sig själv – med den beklagliga följden att tanken fick en att känna sig mer alienerad inför sig själv än om man bara hade skitit i att tänka efter över huvud taget.

Att medvetandegöra sitt eget varande för sig själv tycks alltså, märkligt nog, leda till förfrämligande snarare än igenkänning. Och är inte det underligt: att akten att stanna upp och tänka efter, som man kan föreställa sig borde föra en närmare sig själv, snarare leder en bort från sig själv, bort från beröringspunkterna med det egna subjektet? Eller beror det på att man, för att kunna föreställa sig något, alltid måste skapa en sorts inre representation av det föreställda, och detta föreställda kan aldrig vara synonymt med den som föreställer sig det?

Man brukar väl hävda att människan är det enda djur som begriper att de utgör någon form av ”jag”. Men detta medför ju då också, att människan är det enda djur som kan känna sig främmande inför sig själv. Och för att verkligen vara i sig själv, för att uppleva enhet med jaget – måste inte jagkänslan då egentligen vara helt odistanserad, tagen för given? Således hävdar jag härmed att djur är i MYCKET bättre kontakt med sitt ”jag” än vad människan är. För människan har förmågan att föreställa sig detta jag utifrån, medan djuren bara är i sig själva.