Jag passar på att gå ut med soporna på väg till skolan. Det är en bedrift nu för tiden. Att gå ut med soporna alltså. När jag lyfter på soptunnans lock lägger jag märke till en teckning med rubriken ”JAG GÖR ALLTID MITT BÄSTA”. Bokstäverna är ritade med krita, och nedanför finns lite olika figurer, som jag tror ska illustrera vad det innebär att göra sitt bästa.

I skolan får vi göra samma sak, fast utan kritor. Lära oss att förklara för en potentiell arbetsgivare hur det märks att vi gör vårt bästa och varför vi ska få den lön vi vill ha. Bara tanken gör mig utmattad. Fast. Prognosen är god. Vi psykologer kommer aldrig behöva vara arbetslösa. Det är ju så många som vill slänga allt i soptunnan. Men ingen som orkar.

Kanske skulle vi bli arbetslösa, om vi rekommenderade alla patienter att gå till soptunnan med den där tecknings-tävlingen, som börjar redan på dagis? Fast. Hur skulle jag då finansiera behandlingen av min egen utmattning?

Fast. Ingen lön i världen kan ändra på en puls i konstant intervall-fart. Så jag vet inte. Hur intresserad jag är av att ta ett steg på den där lönestegen som inte har ett slut. Jag vet faktiskt inte om jag är intresserad av att klättra på någon stege över huvud taget. Jag vill inte bry mig om det där med höjd. Jag vill bara vara. Nöjd?