Som avdankad friidrottare hade jag sett fram emot att titta på Diamond League denna eftermiddag. Satte på tv:n men i stället för friidrott sände SVT live från triathlonloppet i Stockholm. Tydligen hade tävlingen fler deltagare än någonsin. Det verkar alltså finnas fler långsamHETStrender än surdegsbak, loppisfynd och fågelskådning. I ett samhälle där nästan allt går att få omedelbart är det egentligen inte så konstigt. När det gäller triathlon kan vi verkligen prata om disciplin och tålamod. När triathlonloppet väl är över är det kanske den som har lagt flest timmar i spåret, även om det inte nödvändigtvis är vinnaren, som känner störst tillfredsställelse över att gå i mål. Om vi kan förlänga tiden det tar att få det vi vill ha, blir känslan av tillfredsställelse så mycket högre, än om vi hade lagt oss efter några kilometer och sagt ”nu får det vara nog”. Trenden att ägna sig åt långsamma och tidskrävande aktiviteter har nog inte bara att göra med vår strävan efter en större tillfredsställelse när den väl ges. I ett stressigt samhälle blir tid en lyxvara. Att kunna ägna sig åt långlopp och surdegsbak, eller leta efter begagnade kläder och vänta på en fågel, blir en markering; jag är rik på tid.

Själv ägnade jag dock betydligt fler timmar åt att springa för några år sedan. Det fanns en tid när endorfiner i form av mjölksyrepass på friidrottsbanan var min frälsning. Förutom ett par aldrig återställda hälsenor är den tiden dock ett minne blott. Men när Diamond League går på TV sitter jag fastklistrad, precis som kläderna på deltagarna. Jag var aldrig särskilt förtjust i kläderna man förväntades att bära, på såväl träning som tävling. Det jobbigaste var inte att ständigt gå och dra i kläderna för att, om möjligt, få dem att täcka mer. Nej, det värsta var att alla andra tycktes vara så förbannat bekväma i de tygbitar som knappt täcker rumpan och som visar bröstvårtornas konturer om man fryser, vilket jag nästan alltid gör.

Allra värst var tävlingsdräkten vi var tvungna att ha på oss när jag tävlade för en skola i USA. Kanske var det på grund av kläderna som tränarna njöt så av att hjälpa oss tjejer med startblocken?

Nu har jag har dock bestämt mig för att pröva en aktivitet som kräver ännu mindre tygbitar: vattengympa. Men man behöver bara visa sig när man går in och ur bassängen och det sägs att den är tempererad. Imorgon ska jag gå på mitt första pass.