Förmågan att fokusera och koncentrera sig brukar lyftas fram som något positivt. På senare tid har jag börjat tvivla. Visst har det sina poänger att kunna gå in helhjärtat för det man gör. Men på kuppen blir man väldigt ouppmärksam på allt det andra, hela den där helheten med alla dess aspekter som pågår precis samtidigt, runt omkring en, medan man sitter där, böjd som en enögd gam över sin lupp och dumglor på den lilla detalj som upptar hela ens tankeverksamhet.
Med risk för att låta som P1-programmet Spanarna vill jag belägga min hypotes, om den nu kan kallas så, med ett par exempel. De har båda det självupplevdas massiva tyngd.

EN KVÄLL SATT JAG OCH manglade sidor till ett nytt Vertex-nummer. Som vanligt var tiden knapp. Därför full fokuseringen på textredigering, bildurval, layout av sidor etc. Redaktionen fanns då i ett par rum som vi hyrde i Umeå studentkårs korridor i Universumhuset. Det var inte ovanligt att någon så kallad kårbyråkrat också jobbade sent, så att jag var van att höra ljud utifrån korridoren. Dock kanske inte fullt så intensiva och högljudda smällar i dörrarna som denna kväll, men jag hade ju min fokusering att tänka på och valde att stanna i den. Fast jag reagerade i alla fall, om än svagt, på att det vid något tillfälle under kvällen stannade till någon utanför glasrutan i redaktionsdörren och kikade in på mig. Jag antog att det var någon hängiven supporter som ville försäkra sig om att ett nytt nummer av tidningen var på gång.

Kan han ha sett ut så här? Eller hon? Ingen aning.

PÅ MORGONEN EFTERÅT fick jag höra att det varit inbrott i korridoren. Ett stort antal datorer hade försvunnit medan jag satt och manglade sidor. Jag hade kunnat få en glimt av en av inbrottstjuvarna genom glasrutan i dörren, men hade valt att stirra in i datorskärmen.

EXEMPEL NUMMER TVÅ tar jag från Välkomstmässan. Vertex fanns på plats för att möta nya och gamla studenter. Vi hade verkligen laddat upp. Studenterna skulle få fylla i en enkät om bostadssituationen i Umeå och fylla i en valfri kommentar i vår öppna mässartikel på webben. Sen skulle de som gjort detta få välja en bok.
Hundra gånger, minst, upprepade jag frasen om vad de kunde göra vid vårt bord, räckte envetet fram enkäter och pennor och pekade med hela handen på webbkiosken där kommentarerna skulle skrivas in.

TILL SLUT HADE VI SAMLAT IN de hundra enkäter som var målet. Jag passade då att andas ut och läsa en av kommentarerna i den öppna mässartikeln – och anade att personen som skrivit den trodde att hen stannat till vid mässarrangörernas bord eller nåt. Då insåg jag, med liksom svidande skam, att jag nästan helt glömt bort att informera de hundratals studenter som stannat till – varav de flesta var nya och rimligen inte kunde antas ha en aning  – om vad Vertex var för nåt. Vilket ju var rätt väsentligt i sammanhanget. De antog kanske att de besökt en kombinerad gallup- och bokutlottningsmaskin.

SÅ. ALLTSÅ. MIN SLUTSATS, om den kan kallas så, blir att det kanske inte är så dumt att skruva ner den där fokuseringen ibland och istället fladdra lite godtyckligt, slumpmässigt och hipp som happ mellan alla de aspekter, lager och dimensioner som tillvaron för tillfället är uppbyggd av – försöka fånga in dem i flykten liksom, allt efter deras relevans för stunden.
Jag hoppas att detta inlägg kan uppfattas som lagom förvirrat.

BERTIL JANSON