Nu är jag inkvarterad på mitt lilla kyffe på Biskops-Arnö, vilket alltså innebär att det är fritt fram för mig att gå runt och se författrig ut och högmält oja mig över att jag borde skriva. Mitt rum är smått och tryggt och har ett litet handfat som man kan pinka i om man inte gitter gå på den gemensamma muggen. Det är väldigt skönt att stänga dörren om sig efter dagar fyllda av unika sociala möten. När jag skriver det här NJUTER jag av dessa fyra väggar, ja jag låter dem gladeligen omsluta mig som en varm livmoder.

Jag skulle kunna berätta något litet om mina klasskamrater, men risken finns ju ändå att de på något sätt skulle ramla över det här och jag vill inte vara en ny Lidija Praizovic. Dessutom saknar jag förutsättningar att inta en outsiderroll, det har jag inte rätt till, jag har det alldeles för bra.

MEN om jag tvunget skulle hitta något element som gör mig till en paria på denna ö, så är det väl min norrländska härkomst. Härom dagen ställde sig hela skolan på led, tanken var att uppställningen skulle vara geografisk, d.v.s. människor från Lappland i ena änden och Ystad i den andra. Till min förvåning var jag alldeles ensam där på toppen med mitt Boden, trettio mil ifrån mig stod en tjej från Umeå.

Det är inte mycket att komma dragande med, att vara en minoritet på dessa grunder, men vad gör man inte för att få känna sig utanför.