I dag offentliggjordes vilka som blir årets sommarpratareOffentliggörandet framställs ofta som något av en riksangelägenhet, och det kanske det är, men för mig är Sommar i P1 typexemplet på en sån där grej jag TÄNKER att jag ska konsumera, och sedan gör jag inte det. Kanske är hela formatet lite förlegat – en och en halv timmes lyssnaruppmärksamhet är mycket begärt år 2013. Det krävs något för att trollbinda en lyssnare så länge utan att hen förlorar sig i sin smartphone under tiden.

Vad är det då som krävs? Årets uppställning verkar köra en del på säkra kort, typ Jonas Gardell, som väl många upplever som ett slags kvalitetsgarant. Bland de utvalda återfinns även Kristian Gidlund – trummis i det insomnade garagebandet Sugarplum Fairy – som hamnat i rampljuset på senare tid på grund av att han är döende i cancer. Och jag vill absolut inte säga något ont om Gidlund, han skriver fint och verkar vara en supersympatisk människa, men visst är det en märklig roll han har tilldelats i den mediala dramaturgin.

För det är en dramaturgi som tarvar att han snart ska dö. Kristian Gidlund görs intressant för att han snart ska dö. Men det är inte det märkliga – det märkliga är att det är som om Gidlund blir ovanlig för att han ska dö. I intervjusituationer behandlas han som om han redan vore död, eller åtminstone halvdöd, som om han stod med ena foten i Charons båt och bara har tid att kasta ur sig några sista livsvisdomar innan han drar. Kristian Gidlund görs till något slags profetiskt väsen, en halvängel, någon som kan se någonting vi inte ser.

Och det är inte Kristian Gidlunds fel – det är väl ingens ”fel” – men det säger onekligen något om vårt egendomliga förhållande till döden. Gidlund görs speciell för att han ska dö, men det finns ju inte en människa på denna jord som inte ska det. Men Gidlund pratar om det. Gidlund verbaliserar det oundvikliga, han pratar om döden, intet, slutet på allt. Intervjuarna sitter andlösa och lyssnar, förvånade, som om Gidlund berättade att han hade sett en enhörning. Men det har han ju inte. Han ser döden, det vanligaste som finns.

Men det är klart att döden blir en anomali i ett samhälle där den aldrig syns. Som Knausgård skriver i Min kamp så ser vi aldrig döden, vi ser aldrig döda människor förutom på film, för så fort någon dör slänger vi lakan över dem och gömmer dem djupt nere i mörka sjukhuskulvertar. Så att vi inte ska behöva tänka på det, så att vi slipper konfronteras med det. Eller som Elisabeth Rynell uttrycker det i Skrivandets sinne: ”(…) människan i det moderna samhället verkar betrakta döden som ett slags sjukdom, en svaghet som måste bekämpas, närmast något skamligt”.

I ett sådant samhälle är det kanske inte så underligt att Kristian Gidlund får den roll han får. Med skräckblandad fascination kan vi höra hans röst eller läsa hans texter, som om han redan talade till oss från andra sidan. ”Fy fan vad det låter ruggigt ändå, det där ’döden’, jag hoppas jag aldrig får det”, kan vi tänka. Sedan en dag tar allting slut. Kristian Gidlund är inte ovanlig för att han ska dö, i det avseendet är han rentav ganska mainstream. Men han blir speciell för att han inte låtsas som att han inte ska det.