Är på väg till gymmet för att lyfta skrot. Fråga: Varför finns det INGA styrketränande författare? Visst, Dan Brown kör väl några situps… Murakami löper… Guillou har väl bänkat nån gång… Men varför ser man aldrig en Knausgård, Carol Oates eller Nesser sitta i Babels intervjufåtölj och UTGJUTA sig om benböj, vassle och periodisk fasta (vilket, det sistnämnda, man visserligen kan hävda att Hamsun ägnade sig åt).

Varför tycks det finnas det en motsättning mellan kroppsbyggande och intellektuell verksamhet? Författaryrkets frihet erbjuder ju en lysande möjlighet att planera sin träning och kosthållning! När jag är firad och rosad, å, då ska jag dra mitt strå för att förändra den föreställningen. Sinnebilden för en författare blir inte längre en mager poet – snarare då en GRYMTANDE ladugårdsvägg av muskler, ådror som jävla ORMAR längs underarmarna, kärv och aggressiv uppsyn, med en kesselaburk jämte babelfåtöljen som jag slurpar i mig halvvägs genom intervjun. Om inte annat kan ju kroppsbyggandets intåg i den intellektuella sfären erbjuda nya infallsvinklar till min kommande uppsats i litteraturvetenskap: Svält – Om Hamsun och deffandet, eller Min kamp mot kalorierna – En kartläggning av Karl Ove Knausgårds kolhydratsintag 2000-2002