Jag går en skrivkurs. Dagens övning på kursen är förändring. Jag tänker att det är bra eftersom jag har så svårt för det. 

Kursledaren säger att det kan vara något bra, förändring. Så jag träffar en Språkmästare och prövar. Men det enda jag tänker på, är hur Språkmästarn inte är som Nallebjörnen. Han säger att Nallebjörnar kan vara på olika sätt, och jag säger att han är ingen Nallebjörn, för en Nallebjörn är mjuk.

När Språkmästarn ska gå frågar han om vi kommer att ses igen. Jag reser mig inte ens upp. Han frågar om han får låna mina vantar. Jag skrattar och frågar om det är för att han ska ha en anledning att komma tillbaka. Precis som jag med Nallebjörnens halsduk.

När Språkmästarn har gått läser jag Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Ingenting händer men mina händer skriver det här. Jag tänker att jag kan lägga upp det på bloggen för Språkmästarn förstår ju ändå inte mitt skriftspråk. Men mina ackord. Det var gitarren som sammanförde oss och när jag får tillbaka den så kommer allt bli bra. Då ska jag aldrig mer skriva något sånt här för då kan allt bli musik igen.

Och så tänker jag på att det alltid handlat om instrument. Få dem att nå så djupt i mig så möjligt. Och att det kanske är det som gör att det blir som med melon-tvålarna på skrivkursens toalett. Dom glider mig ur händerna.

När skrivövningen är klar är det te. Jag fastnar för ett från Ost & Vilt i Östersund. Det går inte att få tag på någon annanstans. Jag känner ingen gemenskap vid bordet. Det runda. Så när Språkmästarn ringer vill jag ses. Och dricka det där téet. Björnfrossa.