Jag satt och väntade på ett tåg som skulle ta mig till Stockholm och fördrev tiden med att titta på Morden i Midsomer på datorn. Precis vid upplösningen av säsongens första avsnitt märkte jag att folk i väntsalen började att röra på sig. Vad jag inte lade märkte till var den förändrade statusen på tv-skärmen: Taxi. Till Vännäs. En chaufför kom in och sa att han skulle köra oss dit men att han bara hade plats för fem passagerare. Jag slängde ihop datorn och rafsade ihop mina saker. Min första tanke var att skriva på Facebook och fråga om någon hade sett avsnittet av Morden, men jag hade ingen täckning på mobilen.

 

Har funderat på varifrån det ständiga behovet av uppdaterande på Facebook kommer ifrån. Det tycks mer och mer bli så att det småprat vi människor ägnar oss åt i vardagliga situationer, så som ”hur slutade Morden i Midsomer?” förflyttas från vår fysiska verklighet till Facebook.

Så delar vi våra känslor vid svenska framgångar eller nederlag. Metro Sthlm, 16/8 2012.

I stället för att fråga någon i vår närvaro om upplösningen på en tv-serie skriver vi frågan på statusraden på Facebook; ”hur slutade Morden?” (Nåja, för de flesta tycks det vara Dallas eller Robinson som gäller just nu.) Kanske fyller dessa uppdateringar en funktion utöver det faktum att de (i bästa fall) resulterar i att man till exempel får reda på vem som var mördaren? Om någon svarar på ens fråga blir det en bekräftelse på att man finns; någon har läst vad man har skrivit och bekräftat att den har läst det. Om personen inte hör eller ser en i verkligheten, så gör den det i alla fall på Facebook. När de onödiga (,men egentligen helt nödvändiga?) kommentarerna försvinner ter sig vår verklighet inte som lika självklar. Finns vi verkligen om vi inte får det bekräftat av andra?

Bild från Metro Sthlm 16/8 2012

Om någon ger tummen upp, eller kanske till och med ett svar, har vår verklighet återställts igen; vi finns, någon ser oss, hör oss, eller har i alla fall noterat det vi har skrivit. I och med dessa uppdateringar kan vi på ett större och mer omfattande sätt också ta del av andras umgänge och aktiviteter. På det sättet blir vår ensamma verklighet på något vis ännu mer ensam och påtaglig; när vi läser vad några vänner har hittat på tillsammans blir det tydligt att vi själva inte är med. Men om någon svarar på vår förfrågan om vem som var mördaren får vi i alla fall en bekräftelse på att någon har lagt märke till oss. Vi finns. Och detta är väl egentligen precis vad jag ägnar mig åt när jag skriver denna text? Skillnaden är väl att jag vill ha ett större gensvar än en tumme upp, någon?

Notis från Folkbladet 13/8 2012