Vi hade en lektion på Biskops-Arnö i går som innebar att vi skulle ta med två stycken texter där den ena presenterade ett exempel på en blick/ ett perspektiv som fungerade, och den andra skulle stå som exempel på en blick/ ett perspektiv som INTE fungerade, vare det etiskt eller estetiskt. När jag skulle välja ut en ”blick som fungerade” så gjorde jag det mest trygga och tråkiga val som går att tänka sig, jag tog nämligen med fucking Proust, som inte med lätthet går att klanka ner på estetiskt.

När jag skulle välja ett ofungerande perspektiv så var jag nästan lite elak och valde då ut Ronnie Sandahls debutroman Vi som aldrig sa hora, en rätt vedervärdig berättelse om en ung och olyckligt kär kille som är jätteduktig för att han inte säger hora men som det är mycket synd om för att tjejerna inte vill ligga med honom utan med de coola killarna som behandlar tjejer illa, ja de som säger hora helt enkelt (Sandahls dialektik: folk som säger hora = dum/ folk som inte säger hora = snäll).

Jag satte alltså Sandahl mot Proust, och det är kanske inte en alldeles rättvis jämförelse. Under lektionens gång kände jag också hur jag alltmer ruttnade på hela grejen, när folk läste dumheter ur Bukowski och skrattade rått åt den unkna moralen, eller när de visade klipp ur malätna gamla dokumentärfilmer så att vi alla kunde skratta och säga ”titta vad dumt de uttrycker sig om Afrika hihi”. Men ALLT blir ju mossigt med tiden, man kan skriva en text med de bästa av avsikter och den kommer ändå inte att leva upp till den allmänna moralen om trettio år.

Under lektionens gång insåg jag också hur lite lust jag hade att recensera Ronnie Sandahls kvinnosyn, att problemet jag har med hans roman – om jag ska vara ärlig mot mig själv – egentligen inte ens handlar om det, mitt problem med romanen är att den är illa skriven, och om den varit bra skriven hade jag förmodligen också kunnat köpa de etiska tveksamheterna. Det finns MÄNGDER av böcker med skitdålig kvinnosyn som ändå utgör fantastisk litteratur. Ja, jag påmindes väl över huvud taget om hur ointresserad jag är av att diskutera konstverks etik på det sättet.

Dessutom för ju kravet på att konst ska vara ”PK” med sig ett ganska beklagligt utestängande av erfarenheter ur ett klassperspektiv: om man tar exempelvis Bukowski, som var sprungen ur arbetarklassen och därtill alkis – inte fan hade Bukowski någonsin fått lära sig hemifrån att kvinnor är bra, inte fan har han gått på ett universitet som säger åt en vad man ska tycka. Lågutbildade människor har generellt sett sämre värderingar än högutbildade diton (se på vilka som röstar på SD) och om man inte kan acceptera lågutbildade människors konst så innebär ju det att dessa röster utestängs och de enda som ”får” göra konst är de som har koll på hur man ska tycka, d.v.s. medelklassen och uppåt.

Ta den svenske poeten Johan Jönson, en riktigt fattig jävel som skriver långa diktverk från sin källare i nåt höghuskomplex utanför Stockholm, i vilka diktjaget bl.a. menar att han typ vill pissa i Reinfeldts brevlåda, och på DN:s kultursidor kommer Jens Liljestrand med en borgerlig moralisk fana och säger att det är dumt att kissa på folks post, att Jönsons temperament är för hett helt enkelt. Han borde vara snällare, mildare, mer konstruktiv. Men Jönsons texter är ju ett uttryck för en frustration, sprungna ur en undertryckt position som Jens Liljestrand KNAPPELIGEN kan leva sig in i (och inte jag heller för den delen). Eller ta Ken Ring, som folk hade velat gilla om det inte var så att han ogillade bögar och för fjorton år sedan rappade att kronprinsessan Madeleine borde utsättas för våldtäkt.

Vad hade hänt om Jonas Hassen Khemiri inte var välutbildad, verserad och mild? Hade han fått lika stort genomslag om han uttryckte samma saker som han gör, fast med en icke-bildskön ilska som var på riktigt? Hade Bästa Beatrice Ask-texten fått samma uppskattning om Jonas Hassen Khemiri skrev att Beatrice Ask var en fitta? Är det för att han är städad och inte så obehagligt arg som vi lyssnar på honom, är det för att han är medelklass som vi lyssnar på honom? Det blir ju lite fånigt när det är som att medelklassen VILL höra samhällets undertrycka röster, men bara om de är snälla, har koll på genusdebatten och gillar bögar.