Jag berättar för Urmakaren om min jul och säger att jag inte gillar slakt. Urmakaren säger att ibland är folk bara folk. Jag vill skrika till Urmakaren att han borde skaffa en tolk. Han säger att han har torra ögon. Och jag frågar om det skulle vara skönt att gråta. Han säger att han opererade öronen när han var liten. Och jag undrar. Om det är därför han lyssnar som han gör. Inte alls.

Språkmästarn skulle aldrig ha tagit fel på en bokstav. Språkmästarn skulle ha frågat vidare, om hur jag haft det och hur det faktiskt kändes. När Tant Grön tvingade mig att äta kalkon, när tant Gräddelin sa att ta lite sås, för att tortelinin blir så torr annars, och när Tant Brun bad mig att plocka Freudlysta svampar. Men Urmakaren samlar på tid och inte ord.

Fastän alla varningklockor ringer så fortsätter jag. Och Urmakaren pratar på. Om de parfymer han ska beställa. Han frågar mig vilken doft jag gillar och jag svarar Melon. Sen säger Urmakaren, att han inte har mer tid. Och beställer den där parfymen med doft av citron. Surt.