Jag och en vän pratar om hur det blir med våren, och jag säger att jag inte vet hur det blir med Umeå. Hon frågar vad jag ska göra ikväll och jag svarar att jag ska på Closing Time, den interaktiva föreställningen som skapats för att ta reda på hur den känslomässiga relationen mellan staden Umeå och medborgarna ser ut och hur medborgarnas känslor för staden påverkas vid den ombyggnation som pågår.

I utbyte mot min mobiltelefoner får jag en telefon från föreställningen. På den kommer en av föreställningens telefonister ringa upp mig och ställa frågor om förändring, både den förändring som besökaren ser i Umeå men också kring förändring i den egna identiteten och de ideologiska övertygelserna.

Medan man väntar på att telefonen ska ringa får man kaffe eller te, men i stället biter jag på sytråden som sitter i munnen efter tandoperationen. Det är mörkt i rummet och det enda man ser är naturfilmen på tv, om valsafari. Sytråden lossnar och jag vill ta kort, men kommer på att jag lämnat ifrån mig mobilen. Dom vill att man ska göra det för att inte bli störd.

Bredvid mig sitter kulturtanterna. Som vanligt. Gudrun-Sjödén-kläder i kombination med praktiska sandaler, och handväskor lite snett framför höften. Dom springer på det senaste i kultur-huvudstads-året nu när barnen är utsprungna. Styrkan på de progressiva glasögonen räcker inte ända fram, så dom måste fråga varandra om var svara-knappen sitter. Långsam tryckning, som för att demonstrera att NU SVARAR JAG.

Till slut ringer telefon som ska leda mig genom föreställningen. Rösten som leder mig genom stan ber mig stanna till vid olika platser och reflektera.

Fastän jag har undvikit att skapa minnen i fyra år, har jag minnen från varenda plats. Rösten frågar mig vad som fått mig att stanna kvar i Umeå, och jag svarar att det finns inget som fått mig att stanna kvar, förutom dom som också vill härifrån. Plötsligt är det jag som är klient och telefonrösten som är terapeut.

Jag säger till Rösten att det inte är staden i sig, utan dess plats på kartan, och att ingen kartritare i världen kan förflytta Umeå. Men sen pratar vi om Kiruna, och jag tänker, att om dom kan flytta Kiruna så kanske dom kan flytta Umeå.

Till slut hamnar jag på Sagateatern igen. Jag får lämna in lappen där jag skrivit två meningar. Lägger dom i en lucka, och för en sekund känner jag mig som Amelie från Montmartre. Sedan leds jag in till en föreställning vars innehåll jag inte tänker avslöja. Men det är det här jag skulle ha behövt vid varje uppbrott, separation, förlust och break-up. Med Örebro. Med Göteborg. Med Baldwin city. Med Göteborg igen. Med Stockholm. Och Umeå. Nu. Closing Time. 

PS. För dig som också behöver få ett avslut går föreställningen även 13-14 sep. och 21-23 sep.