I dag är jag en härjad man, omtumlad och trött efter en natt spenderad på buss, närmare bestämt Ybuss (OBS EJ PRODUKTPLACERING), som har tagit mig från Umeå till Uppsala under en 8-9 timmar. Många håller det för galenskap att åka buss genom Sverige på det sättet, men jag säger er att jag kan fördra det. Jag skulle rentav vilja påstå att jag med åren har blivit något av en Ybuss-veteran: otaliga är de tillfällen då jag susat genom Sverige i detta färdmedel, fram och tillbaka längs E4:an, Sveriges egen route 66.

De många timmar som jag tillbringat på Ybussen har lärt mig en del tekniker som är rätt ovärderliga när det kommer till att överleva en bussnatt. Målbilden är förstås att få två säten för sig själv hela resan, så till att börja med gäller det att välja en strategisk plats: för långt fram är farligt eftersom bekväma resenärer gärna tar första bästa plats då de klivit på bussen, men längst bak är heller inte bra, för där tenderar ybussalkisarna att fatta posto, och är det något man inte vill göra klockan 03.30 utanför Tönnebro så är det att lyssna till deras spritångande snarkningar.

Så jag sätter mig någonstans i mitten, varefter jag placerar min väska på sätet jämte mig, och det gör ju typ alla, men det är inte alla som är så listiga att de sover räv varje gång bussen stannar för att plocka upp nya passagerare, vilket jag gör, och för en nypåkliven passagerare är det förstås extra besvärligt att peta liv i en slumrande medresenär än att sätta sig vid någon som har ögonen öppna. Därutöver jobbar jag hårt på att aktivt utstråla negativ energi, ett slags kraftfält som gör det obehagligt att vistas i min närhet, vilket förhoppningsvis stöter ifrån sig eventuella spekulanter.

Och med lite tur råkar man till och med somna på riktigt, vilket är en välsignelse, en nåd att stilla bedja, för nog är det väl en otroligt vacker sak att sömnen alltid finns där som en möjlighet. Ibland har jag tänkt att det är underligt att vi människor sover, vad fan handlar det om egentligen, en massa tupplurar i tid och otid som nåt jävla dagisbarn. Vore det inte rimligare om vi föddes och sedan gasade in i kaklet, körde slut på oss själva tills vi slocknade som ett batteri?

Men det vore förstås inte heller rimligt, för hur skulle vi kunna uthärda oändliga dagar, med alla de intryck och tvära känslokast som dagarna för med sig, om vi inte hade sömnen som en välvillig resetknapp? Och det tror jag är sömnens huvudsakliga poäng: inte fysisk återhämtning, utan psykisk nollställning. ”Night thoughts are no good in the morning” skrev Hemingway, och jag föreställer mig honom när han skriver det: han sitter på en ranglig buss som sopar fram över den kenyanska savannen, himlen är mörk, apbrödsträden frusna svampmoln i horisonten. Hemingway sitter strategiskt placerad i bussens mitt, jaktgeväret på sätet bredvid sig, och när bussen stannar för att plocka upp passagerare släpper han greppet om pennan och låtsas sova.