Har varit på retreat i helgen. Kyrkan på Campus anordnade detta evenemang som gick i tysthetens tecken. Det behövdes inte många minuter i tystnad för att jag skulle inse hur upptagen jag är av att ständigt hålla mig uppdaterad. Innan jag stängde av mobiltelefonen för helgen sms:ade jag de delar av familjen som jag vet tenderar att bli oroliga så fort jag inte svarar. Jag kom på mig själv med att fundera på om jag borde sms:a någon mer? Kanske skulle någon fråga om jag ville följa med på galej under fredags- eller lördagskvällen, och kanske skulle det vara så bra täckning att facebook-uppdateringarna om de roligaste eventen skulle nå fram.

Detta var alltså vad jag riskerade att missa. Saker som jag i 9 fall av 10 ändå väljer att inte gå på. Men det var inte känslan av att jag faktiskt kanske missade något roligt event som fick mig att bli illa till mods, utan att jag missade möjligheten till det (o)roliga eventet. För trots att jag 9 av 10 gånger väljer att inte gå på de saker som dyker upp, så är det känslan av att själv ha valt bort det som är det viktiga; det är en väsentlig skillnad mellan att missa en fest och att välja att inte gå på en fest. På något sätt måste det ha med känslan av makt(löshet) att göra. Om jag ser inbjudan men väljer att tacka nej, är det för att jag väljer att ta risken att ha missat något roligt. Men om jag missar själva inbjudan, då vet jag ju inte vad jag väljer bort. ”Tänk om de hade det roligare än jag hade?”  Ja, de flesta hade det säkerligen roligare än jag på både fredagskvällen och lördagskvällen. Ändå har jag tappat räkningen på alla de gånger då jag har gett mig ut, bara för att undra vad jag skulle ut och göra, när jag hade kunnat sitta hemma och läsa en bok i stället. Men så har jag påmint mig själv om att jag faktiskt är 24 och inte 64, och tvingat mig iväg för att (miss)nöjt på måndagen kunna redogöra för vilken fullspäckad helg jag har haft.

Nu satt jag för en gång skull och läste en bok, dessutom framför en brasa, tillsammans med andra människor. Ändå var jag inte tillfreds. Det spelar ingen roll var jag befinner mig, jag har alltid förmågan att tycka att något annat verkar lite bättre än den situation jag för tillfället befinner mig i.

Efter några timmar i fortsatt tystnad på lördagen kom jag ändå ner lite grand i varv. På söndag förmiddag när retreaten avslutades önskade jag att den hade fortsatt i några fler dagar, nu när jag äntligen hade lyckats varva ner lite. Men det dröjde inte många minuter förrän jag var tillbaka i verkligheten och surfade runt på telefonen för att boka biljetter, kolla mejl och sms:a.

Var den här helgen då till någon nytta, när jag ändå verkade komma in i samma hetsiga tempo så fort jag fick möjligheten? Jag vill tro det. Nu vet jag i alla fall att en kväll framför brasan med en bok i handen inte är så hett som jag i drömmen tänker mig. Det är bara om den där brasan och tystnaden inte finns, som vill jag ha den. Kanske borde jag skaffa mig en kakelugn, så att jag slutar tänka att en brasa skulle göra mig så gott? Som för att bli påmind om att det inte handlar om själva brasan, utan att det handlar om att vilja ha det jag inte har. Önskan om brasan har förresten redan ersatts av att önskan av att ha en TV, nu när internetuppkopplingen i kväll var så dålig att första avsnittet av Solsidan inte gick att titta på. Men en TV ska väl vara ganska enkelt att få tag i? Synd på ett sätt. Det är något med tillfredsställelsen att få kämpa lite för att få tag i det man vill ha, fast det behövs inte särskilt många timmar för att få känna att jag har stått ut allt för länge; efter bara ett och ett halvt dygns avstängning kändes det som en befrielse att sätta på mobiltelefonen igen och vara uppkopplad.

Nu ska jag läsa Ingrid Betancourts ”Även tystnaden har ett slut”. Kanske ändrar jag uppfattning om vad det är att vänta, efter att ha läst den. Men det vore trevligare att läsa boken vid en öppen brasa, än i en obäddad säng. Man kanske skulle ta och skaffa en sån där ergonomisk kudde som gör att man kan sitta i många timmar utan att få ont…