Jag tror ingen nu levande människa lånar så mycket böcker från biblioteket som jag gör, båd’ från universitets- och stadsbibblan. Det beror inte främst på att jag läser mycket. Snarare ÄLSKAR jag att hamstra böcker, att sitta på dem, att ha dem liggande hemma i tryggt förvar ifall jag mot all förmodan skulle behöva dem nån gång. Jag sitter i soffan och ser med lysten blick på mina troféer, andhämtningen är tung och grötig. Mitt idogna lånande grundar sig också i en aversion mot att köpa kursböcker, ty sådant passar sig inte för en silverräv i universitetssammanhang som jag.

Men det är i sanning ett helvete att tajma de där tvåveckorslånen så att lånetiden sträcker sig över tentaperioden. Kursböcker är ju i regel ganska uppassade, reservationslistorna liknar en namninsamling för Scharinskas status quo. Det blir ett satans spring fram och tillbaka, en allestädes närvarande oro, ett magsårsframkallande element i min vardag. Sedan finns det förstås vissa tricks och fula knep för den som saknar empatisk förmåga: om blott två kursböcker återstår kan man låna den ena och gömma den andra djupt ner i universitetsbibliotekets tortyrhålor, för ingen INGEN kan reservera min lånade kursbok ifall systemen påstår att det finns lediga kvar. Men det där är en livsfarlig manöver som bara bör nyttjas i nödvärn, eller av juriststudenter i Uppsala.