Att söka jobb är ett heltidsjobb. Vissa dagar glömmer jag bort att jag fortfarande går i skolan, eftersom jag oftare skriver ett så kallat personligt brev, än en mening på uppsatsen.

Som ett resultat av att jag inte har kunnat hitta yrket Psykologer i någon av de valbara kategorierna på SLLs hemsida, har jag manuellt sökt igenom samtliga jobbannonser som ligger ute. Efter att ha läst den 435:e jobbannonsen kom jag dock på, att det kanske finns något som kallas prenumerationstjänst. Jag kunde dock inte hitta min yrketitel i prenumeratonstjänsten. Jag hörde därför av mig till prenumerations-ansvarig och fick till svar, att psykologer räknas till Paramedicinsk personal. Jag kom på mig själv med att bli lite stött. Betyder inte “Para” typ “påhittad”? Jag googlade och drog en lättnadens suck. “Para” betyder bara “bredvid”. Känslan av att ägna sig åt påhittad medicin dröjde sig dock kvar.

Samma dag träffade jag en vän, som tillhör kategorin Medicinsk personal. Denna dag hade vännen varit på en ledarskapsdag. Det var psykologer, a.k.a. Paramedicinsk personal, som hållit i den så kallade ledarskapsutbildningen. I 6 timmar av 7 hade de surrat i bikupor.

Vännen frågade mig, om detta med bikupor är en fluga, eller om det är det som man gör, när man är ute och föreläser. Tyvärr var jag tvungen att informera henne om att min uppfattning är, att bikupor är sådant föreläsare gör, när de inte själva har något att komma med, och vill få det att verka som att de är intresserade av vad åhörarna har att säga. Jag försökte praktisera lite perspektiv-tagande med vännen, genom att säga att vi i perioder har jobbat med bikupor genom HELA min Paramedicinska utbildning, så en arbetsdag med bikupor kanske inte var så farligt?

Tyvärr tror jag inte att det var till någon tröst för vännen. Den Paramedicinska personalen på ledarskapsutbildningen hade pratat om perspektiv-tagande den enda timmen de inte surrade i bikupor. Åhörarna fick då lära sig att den andra parten i en diskussion kan ha ett annat perspektiv. Huruvida föreläsarna själva var kapabla till perspektiv-tagande förtäljer inte historien. Men det är när jag hör sådana historier, som jag kan förstå varför jag ibland är rädd, att psykologer ska uppfattas som något mer än Paramedicinsk personal i ordets rätta betydelse. Vad sägs om att surra om det i bikupor en stund?