Det är några dagar kvar tills jag åker och jag känner hur stressen börjar krypa längs ryggraden. Resväskan ligger ännu öppen på mitt golv. Jag har lyckats slänga ner kläder men den största utmaningen kommer bli att göra plats för alla mina skor. Själva packningen är jag dock egentligen inte orolig över. Det kommer ganska naturligt och brukar gå fort när jag väl har bestämt mig för att börja. Det jag känner stress över är istället alla människor som jag borde träffa en sista gång innan jag åker. Ja, jag är fullt medveten om att jag precis skrev ”borde” istället för ”vill”. Don’t get me wrong, det är klart jag vill ta vara på tiden jag har med mina nära med tanken på att jag inte vet när jag kommer få se dem nästa gång, men av rent egoistiska skäl skulle jag helst bara vilja ta alla mina grejer och sticka utan att höra av mig till någon.

Jag tycker helt enkelt inte om att ta farväl och jag är förmodligen inte ensam om att känna så. Man kan säga att det blir tredje gången jag gör detta då jag ställdes inför liknande situationer både i början och i slutet av mitt utbytessår. Istället för att gråta och vara ledsen över att skiljas åt vill jag mycket hellre se det som att jag bara åker iväg på en semester och på så vis kunna lämna Sverige med goda minnen.

Fast så självisk kommer jag inte vara. Jag ska fortsätta boka in lunchdejter, filmkvällar och utgångar med dem jag tycker om för att få möjligheten att säga hej då. Jag har dock förbjudit alla från att komma till flygplatsen och vinka av mig. Dagen jag åker ska inte vara en ledsam dag. Jag börjar jakten på mina drömmar. Det är en helt fantastiskt dag.

ERIKA RENSTRÖM