De senaste dagarna har jag kastat mig in i ett klassiskt facebookgräl på facebook (ja, var annars). Det var någon perifer bekantskap från min vännerlista – och gosse, vad jag känner få människor från min vännerlista! – som kväkte ur sig någon fumlighet om att det-var-då-fy-sjuttsingen vad förfärligt det är att svenska barn inte ska få fira svensk skolavslutning i svenska kyrkor med en svensk präst som talar svenska med svensk brytning. Och det där munpruttade jag åt framför skärmen, vilket jag vanligtvis nöjer mig med, för att ge sig in i en sån där ”debatt” är ett DAGAR långt projekt där man oupphörligen babblar i mun på varandra innan någon helt enkelt trillar död av datastolen (som en undulat) av ren leda, utan att någon av kombatanterna vikit sig en TUM från sin ursprungliga åsikt.

Fast nu är det ju tyvärr så att ett sånt där inlägg sällan får stå för sig själv, som ett monument över sin egen slötänkthet – snarare jagar såna inlägg fram de värsta grottrollen ur den paranoida främlingsfientlighetens hålor, och snart börjar mindre begåvade människor yra om att NATIONALSÅNGEN ÄR HOTAD!!! och SNART MÅSTE VI JU FÖ’ FAN PLOCKA NER FLAGGSTÅNGEN OXÅ DE E JU HELT SJUKT och vips så har det förbannade inlägget 30 jävla likes. Och det är så dumt, så dumt, men oftast mäktar i alla fall jag inte med att ge mig in i diskussionen, för vad jag än säger kommer grottrollen FORTFARANDE vara övertygade om att Världens Enade Muslimkår smider ränker om att halal-slakta jultomten.

Men i tisdags föll det sig så att jag genomförde ett fyllechaffisgig åt några vita, fulla, medelålders herrar som jag inte känner, och under den resan teg jag mig igenom så mycket rasistisk rappakalja att jag i efterhand lidit samvetskval för att jag inte skrek rakt ut och vräkte hela minibussen över ett broräcke. Jag har varit tvungen att fråga mig själv varför jag inte SA något när en av gubbjävlarna i baksätet jämförde kineser med myror och mosquitos. Och det var väl för att jag inte mäktade, för att jag inte orkade ta diskussionen, för att jag var feg och inte ville skapa osämja.

En av mina vänner har deklarerat att han, efter händelserna på Utöya -11, aldrig mer kommer att undvika att ta diskussionen för att den känns jobbig eller för att den kommer att orsaka dålig stämning. Det är slut med det nu, säger han. Jag är inte där själv, men jag tycker att min väns ansats är beundransvärd. Varje gång en människa förmår säga ifrån – i vilket forum det nu vara månde – när något grottroll börjar rossla ur sig dumheter, då ska den människan ha en MAFFIG jävla eloge och en stjärna i himlen. För det ÄR jobbigt för den enskilde att vara den som protesterar. Men det är dåligt för själen att vara den som tiger.