Vi har föreläsning i skolan och jag får ännu en gång bekräftat att det vi minns inte alltid har hänt. Mamma har berättat historien så många gånger. Den om hur jag vägrade gå hem från skogen och inte ville åka i vagnen. Fröknarna sa till mig, att om jag inte kunde tänka mig att gå, fick jag stå. Kvar i skogen. Eller krypa hem. Jag kröp hem. Men till skillnad från mammas berättelse om den envist kavata Karin som alltid har gjort som hon vill, minns jag det som att jag alltid krupit. Krupit mig till en inkludering.

För tjugo år senare är det precis samma sak jag gör. Kryper för att få vara med. Vägrar bli lämnad, men vägrar också att lämna. Så jag kryper för Någon. Svarar så fort Någon ringer. Kryper till Någon och finns där, även om inte Någon finns där för mig. Allt för att få vara Någons. Om det sen inte finns något kvar av mig till slut, eftersom knäna till slut rispats upp så mycket att de blöder, det bryr jag mig inte om. Om det är krypa som krävs, så gör jag det. Precis som när jag förnekar att jag blir besviken när Någon pratar om Någon Annan. Precis som när jag låter bli att säga att jag blir ledsen när Dom har tagit bort min text, eller hur glad jag blir när Redaktören inte tar bort min text. Och säger att den är bra. Så bra att jag borde posta länken till den på Facebook. Men det vore att sjunka lågt. Fast det är klart, jag kryper ju redan. När jag får rådet att inte vara så blödig i min text om att krypa för att få stå, tar jag bort. Men sen lägger jag till. För att upptäcka att det går att stå ändå.