Jag har, från tid till annan, roat mig med att skriva böcker. Tre romaner har det blivit, en pjäs, nån novell och en samling sonetter. Kvalitén kan bäst beskrivas som ”skiftande”. Men det har bringat mig glädje – nej – det har bringat mig lycka att skriva de där texterna, åtminstone fram tills dess att jag tyckte att jag var för gammal för att gorma om att jag skriver utan andra meriter än en vunnen novelltävling och några dikter publicerade i en litterär tidskrift. Det kändes helt enkelt inte VÄRDIGT att tjata om det mer, varför jag sedan oktober 2012 tjatar om att jag har slutat skriva i stället.

Den stora anledningen till att jag har slutat skriva är att jag specialskrev en kortare roman för en tävling här under sommaren. Jag blev väl i ärlighetens namn ganska hemmablind som jag har en fallenhet att bli inför det jag själv skriver och jag räknade, hur dumt det än låter, ganska kallt med att jag skulle ta hem skiten. Vilket jag alltså inte gjorde. Och det jag valde att göra då i stället, det var att tjura; att förkasta allt jag skrivit och skrivandet-i-sig och min plats i det hela och TJURA, och den tjurighetsprocessen, å, den pågår än.

Men av gammal vana skickade jag i alla fall i väg kortromanen till några bokförlag (de brukar inte vara så noga med att höra av sig tillbaka, men jag tänkte att de kanske behövde lite kaminved för vintern). I och för sig har jag bara skickat saker till förlag en gång tidigare, då min ohyggligt daterade generationsroman Lejonet (2008, ej utgiven) och den bemöttes av en isande tystnad, vilket var högst RIMLIGT. Och jag tänkte väl att det blir samma sak med den här kortromanen, särskilt som den var specialskriven för att behaga ett tydligt avgränsat regionalt område i norr.

Och nu låter det som om dramaturgin i denna text leder fram mot ett STORSLAGET litterärt genombrott, vilket inte alls är fallet. Men tystnad var åtminstone inte allt jag fick den här gången: ett bokförlag hörde av sig, sa att boken var fint skriven, att den kändes aktuell, men att den tyvärr saknade det där lilla extra som får böcker att sticka ut från den övriga utgivningen. Än en gång: det kändes RIMLIGT. Men jag kunde hur som helst känna lycka – nej – glädje över det där refuseringsbrevet, eftersom det antyder att boken inte är det sämsta som någon någonsin har gjort.

En vän till mig har beskrivit känslan när han fick noll (0) poäng i ett prov på högstadiet. Han fattade ingenting. Noll poäng? Okej att det inte var hans ämne – men noll poäng? Hur är det möjligt? ”Är jag korkad?” tänkte min vän. ”Eller har jag missförstått nånting?” När man får noll poäng på ett prov, utan att någon vidare förklaring ges, då tvingas man beakta möjligheten att man kan vara oändligt sämst. Om man får två poäng, då är man jävligt dålig, får man ett poäng, ja då kommer man att ha grava problem med att föra sig i framtiden. Men noll poäng? Då kan man inte ens utgå från att det finns någon gräns för ens klåperi. Då kan det faktiskt vara så, att ens sämsthet är oändlig.

Hos den som skriver uppstår samma känsla när man bemöts av den totala tystnaden från ett bokförlag, när de utan vidare förklaringar tiger ihjäl den roman man har skickat till dem. Jag förstår att de gör det, det kommer så mycket skit till förlagen som är lönlös att kommentera, men för avsändaren innebär det en olägenhet. För vad ska man tro? Det är möjligt att romanen är mycket dålig, det är också möjligt att den är oerhört usel, men den kan också vara oändligt sämst, det vet man inte, för så länge man bemöts av tystnad har man inga referensramar.

Därför gav det mig en småskalig glädje ändå, detta avmätta lilla refuseringsbrev. I mina ögon upplevde jag det inte ens som en refusering. I mina ögon var det som stod där: ”hey, grabben – du är inte oändligt sämst.”