Jag läser Kristofer Ahlströms krönika i DN om kritiken mot Girls. Att det skulle vara svårt att känna igen sig i de gräddfils-levande karaktärerna. Själv har jag lättare att identifiera mig med Girls, än med de karaktärer jag växte upp med. Dessa var nämligen Kitty, Bess och George i ungdomsböckerna om detektiven Kitty .

Jag läste inte så mycket först. Men när mamma och pappa, som är lärare, började ge mig tio kronor för varje bok, blev jag en bokslukare. När de insåg att jag ruinerat dem hade de redan betalat mig för att få följande världsbild; man var antingen en intelligent kvinna med röda slingor i en blå Mustang (hårslingan lade sig dessutom alltid på rädd sida av ansiktet när vinden tog tag i håret), en smal pojk-flicka som var bra på alla sporter, eller en tjock tjej som bara ville ha kakor. Jag fick aldrig ihop det där. Jag älskade mysterier, men även kakor, och på den tiden hade jag faktiskt ett intresse för nästan alla sporter utom vinteridrotter.

Livet i Girls är svårare än alla vinteridrotter jag prövat. Det är ett försök att inte bli tagen bakifrån av killarna på isen, samtidigt som man försöker få pengarna att räcka till, utan att strypas av den icke-avklippta navelsträngen. Och det blir särskilt svårt när en avklippt hästsvans har makten. Dags att ladda hem säsong 3.