Jag har alltid varit rädd för att något ska äta upp mig. Just nu är det tiden. När jag åker förbi Universum på vägen till skolan undrar jag om man kan existera i parallella universum samtidigt.

På vägen till skolan i lågstadiet rabblade jag en ramsa där jag bad till Moder Jord eller vem-det-nu-var, om att det varken skulle bli jordbävning, vulkanutbrott eller översvämning. Det närmaste katastrof jag kom var väl på Valborgsmässoafton när jag trodde att fyrverkerierna var skottlossning. Jag kastade mig av cykeln in i närmaste buske och skrek att det var krig.

När jag slutade tro att marken under mig skulle äta upp mig, trodde jag i stället att längdhoppsgropen och Mark-lyften skulle göra det. Det enda jag gjorde var att springa och hoppa tills min hälsena gick av.

Därefter var jag övertygad om att jag skulle gå under om jag inte fick mig en äkta make, som resten av frikyrko-fen-omenens anhängare. Men när jag kom hem från bibelbältet i USA var jag omvänd. När vi spelade Med andra ord förklarade jag det svenska ordet ”make” som engelskans ”make”. Görandet hade blivit det viktigaste för mig.

I juni ska jag vara redo att lära ut acceptans för rädslan att bli uppäten, men själv kan jag inte ens acceptera. Att man måste byta kedjan på cykeln för att komma framåt, men inte nummer med den som byter kedjan åt en. Ljuset på baklampan, men inte ljusslingorna i lägenheten. Propparna i elskåpet, men inte kläderna i garderoben. Patronen i skrivaren, men inte färgen på håret. Lösenordet på CAS, men inte resan till Kamerun. För Allt byts ändå ut till slut. Till och med man själv.