Det var när jag somnade på en rond, utan att märka det själv, som jag insåg att det hade gått för långt. Jag vet fortfarande inte vad mina sömnattacker beror på, men jag brukar skylla på att jag bor mitt i en byggarbetsplats och ibland blir väckt mitt i natten.

Jag satt, eller snarare halvlåg, i fåtöljen på praktiken och undrade hur jag skulle hålla mig vaken till dagen var slut. Kaffeautomaten som jag hittills bara hade använt för mitt missbruk av chokladdryck, lockade nu förvånansvärt nog med alternativet kaffe.

(För Sune-fantaster: Här kände mig som Cornelia i Sunes Sommar, med skillnaden att det inte var någon annan som tryckte på fel knapp, utan jag själv.)

Plötsligt stod jag där med en kopp kaffe, och inte chokladdryck. ”Men det där är ju också gott”, hörde jag en röst inom mig säga. I stället för att smutta på eländet svepte jag hela koppen på en gång, ungefär som när man rycker bort ett plåster i stället för att långsamt dra ut på eländet. Vet inte om jag hade någon tanke om att kicken skulle bli mer omedelbar om jag gjorde på det sättet, men kicken kom i alla fall, med besked.

Det kan lika gärna ha varit placebo, men det viktiga var att det fungerade. Jag tog mig igenom hela dagen och var inte ens nära att somna på det avslutade mötet, trots att det förekom en hel del termer som jag inte förstod. Jag upptäckte också att jag plötsligt inte kände mig lika utanför på mötet, trots alla obekanta ord. Vetskapen om att det var kaffe och inte chokladdryck i min kopp fick mig genast att känna mig som en i gänget. Jag behövde varken skämmas för innehållet i min kopp eller för plötsliga sömn-attacker. Kanske kan jag till och med lära mig ett och annat på de där mötena, nu när jag håller mig vaken. God natt.