I skolan lär vi oss om SDT, self-determination-theory. Teorin som menar att man mår bättre om man upplever samhörighet med omgivningen. Det gör jag. När beteendevetarhusets palmblad matchar mina påfågel-tights.

På middagen känner jag också samhörighet när jag låtsas vara intresserad av hur man knyter en slips. Och på IKSU när en gymkille instrurerar frivändningar. Och i kyrkan med dom gamla pingst-vännerna.

När vi på utbildningen ska identifiera oss med ett djur är det givet att jag är en kameleont. Då behöver man ju inte rita något på namnskylten.

Samma dag stöter jag på en annan Kameleont. Jag har mina Påfågel-tights igen men han ser mig inte. Kanske för att jag sitter med fötterna i en krukväxt. Men jag får hans nummer i alla fall.

Visserligen är nog Kameleonten så full att han lika gärna hade kunnat ge numret till krukväxten, men ändå. Jag skriver ett sms. Men Kameleonten har redan glömt bort. För man passar alltid med en kameleont. Men man minns den aldrig.