Jag har precis läst ett reportage om Anna Odell och hennes film ”Återträffen”, när jag stöter ihop med en gammal klasskompis från gymnasiet. Eller klasskompis är nog att ta i. Klasskamrat heter det. Jag tar initiativet, hejar glatt och pratar på och ställer frågor. Det är inte förrän efteråt jag registrerar olustkänslan i kroppen. Olustkänslan som påminner mig om hur det var på gymnasiet. Det är sällan jag möter någon från mitt gymnasiella förflutna men varje gång jag gör det är det likadant. Jag funderar på vad den där personen ska tycka om mig. Tycker han eller hon att jag har misslyckats eller lyckats?

Jag kommer på mig själv med att gå och hoppas på att den gamla klasskamraten ska leta upp mig på Facebook för att se att jag är Miss lyckad. I stället är det jag som går jag in på Facebook och snokar för att ta reda på vad den där gamla klasskamraten har haft för sig efter gymnasiet. Jag hittar lite bilder från studenten. Ser hur någon har kommenterat och frågat när det är reunion. Den var 2009. Plötsligt har det där mellanrummet mellan Miss och lyckad försvunnit. Nu ska jag gå och se Återträffen. Borde jag fråga om min gamla klasskamrat vill följa med?