Hon säger förlåt. Ber om ursäkt och säger att jag kanske ändå inte hade facebook då, så det kanske ändå inte hade spelat någon roll. Sedan säger hon att de lät bli att fråga mig eftersom de visste att jag ändå skulle tacka nej. Det är just det som är grejen. Jag ville ha en inbjudan bara för att kunna säga att nej, jag kommer inte. Och detta var inte för att jag vid Återträffens tidpunkt råkade befinna mig i USA och inte planerade att åka hem igen, utan för att jag inte hade någon som helst lust att träffa de spöken som gjorde livet surt för mig i tre år, bland annat genom att rita manliga genitalia på min bänk.

Det är märkligt vad man tar till för att bearbeta saker. Den här gången var det genom att drömma. Förmodligen för att jag anar att det där verkliga förlåtet aldrig kommer. Sex år efter studenten vaknar jag alltså upp mitt i natten med den här mar/önskedrömmen. Själva uppvaknandet berodde väl snarare på den storm som hägrade. Någon möbel i rummet lät som knarrande gummi. Jag kunde inte somna om. Men själva drömmen, den om, vi kan kalla henne Elin, verkar vara ett sätt att försonas med det som hänt. Att få den upprättelse jag aldrig kommer att få. Säga det där som aldrig blev sagt. Att ni kunde ha frågat. Och när Elin säger, att kanske hade jag ändå inte facebook då, så svarar jag, att det hade jag visst det (och detta var dessutom innan jag bytte en av världens vanligaste namn till ett betydligt konstigare). Jag hade facebook. Och ni hade kunnat höra av er.