De senaste dagarna har jag 1) köpt mitt första par foppatofflor 2) fått något märkligt utslag i ansiktet som gör att jag liknar en avliden människa. Jag gissar att det rör sig om svinkoppor, då jag under jerusalemresan delade rum med en man med sagda åkomma (no homo). Jag har även gjort en kort vända på ett nytt extrajobb, som får hållas anonymt, men slutat efter bara en arbetsdag då lönen stred mot alla idéer om människovärde.

Det nesliga med extrajobbsaffären var att jag glömde mina foppatofflor på det nya arbetet. Jag var alltså tvungen att återhämta dem EFTER det att jag hade sagt upp mig. Vilken MARDRÖM det är att återvända till en arbetsplats efter att man har sagt upp sig! Det är lika infekterat och stelt som att träffa en expartner kort efter break-up, lägg därtill mitt zombielika ansikte och ni förstår än bättre min ovibb. Inför sitt ex vill man framstå välmående, lyckad, obesegrad. Det är svårt när ens ansikte nått förruttnelsestadiet.

Men jag fick i alla fall fatt i mina foppatofflor och vesslade hem, hukad under jackans kapuschong för att dölja min spetälska för omvärlden. Men något jobb blev det alltså inte. Jag tror att jag de senaste åren, eller kanske hela livet, har målat upp en felaktig bild av hur mycket jag är värd. Inte som människa alltså, alla är vi ju Guds barn, men möten med arbetslivet får mig alltid att revidera mina högt ställda tankar om mig själv. Jag tycker ju typ att jag är ett akademiskt geni, men denna omständighet, riktig eller ej, saknar betydelse på arbetsmarknaden. Fast det har jag ju alltid vetat om. Men för humaniststudenter som mot all förmodan inte vet detta: Universitetet är ett bollhav, arbetsmarknaden ett monster.