Så har jag slutligen återvänt från Israel, och det var en väldigt lyckad och spännande resa – men inte blev det något genombrott för min religiositet, inte. När jag stirrade upp mot Klippdomen, när jag blickade ut från Olivberget, när jag strök med fingertopparna längs Västra Muren så var allt jag kände: en mur, gjord av sten. Inga stora andliga sinnesrörelser infann sig, och det var ju allt lite deppigt. Störst intryck gjorde i stället en annan mur, nämligen den som staten Israel rest mot palestinierna:

Och det var ju på sätt och vis glädjande, tänkte jag, att det som gjorde mig mest berörd faktiskt var någonting som äger rum HÄR och NU och inte i dammiga gamla böcker av diskutabel sanningshalt, utan något som faktiskt har en högst reell och tämligen olycksam inverkan i många människors liv i dag. Ett par dagar senare insåg jag dock att mycket av min fascination för muren kan ha att göra med att den påminner mig om den där otäcka alien-väggen i det förträffliga gamla dataspelet Half-Life 2: 

Och det gjorde genast att jag kände mig rätt löjlig och infantil gällande hela grejen, tyvärr. Det är ju själva fan att man (jag) ska se allt genom ett filter av fiktion och medierade upplevelser. Men falafeln var jättegod!